Karin arbetade som lågstadielärare men fick sluta efter att ha blivit sjuk. Hon har kämpat med att förklara för myndigheter vilka behov hon har och vilka anpassningar hon behöver. Nu känner hon sig till slut sedd och lyssnad på. Hon har börjat arbetsträna på en volontärbyrå. Målet är att få arbeta deltid på distans. 

Karin tog sin examen 2016 och kort därefter blev hon gravid. Det blev en intensiv tid – både som nyutexaminerad lärare och nybliven mamma. När pandemin kom förändrades allt. Karin drabbades av Ménières sjukdom, en diagnos som påverkar hörseln och balansen och gör en känslig för ljud. 

För Karin blev det en omöjlig kombination med läraryrket. Hon blev sjukskriven på deltid för att försöka anpassa sig till sin nya verklighet, men det blev tufft. Panikångesten smög sig på och till slut kraschade hon totalt. Åren 2020–2021 präglades av svår utmattning.

Trots flera försök att återvända till arbetet gick det inte, och sedan 2022 har hon varit sjukskriven och arbetslös. Under den tiden har Karin haft kontakt med vårdcentralen och fick så småningom en remiss till en stressmottagning. Där fick hon mycket hjälp med att förstå hur hon skulle anpassa livet efter sina förutsättningar. Men att hålla fast vid det har inte alltid varit lätt.

Karin har under lång tid försökt förklara sina behov för Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, men har känt att hon ofta blivit missförstådd eller bortprioriterad. Hon bollades runt i olika insatser, bland annat "Introduktion till arbete", som skulle utreda hennes arbetsförmåga. Trots att hon berättade att resvägen till praktiken – en och en halv timme enkel väg – var för lång och ohållbar, fick hon beskedet att "det är det här som finns". Hon försökte ändå, först två dagar i veckan, men när kraven ökade till fem dagar kraschade hon igen. I oktober 2023 fick hon och hennes handläggare inse att det inte gick längre.

Hon blev sjukskriven på deltid för att försöka anpassa sig till sin nya verklighet, men det blev tufft

Efter detta mådde Karin mycket dåligt. Panikångesten ökade och hon kände sig allt mer misslyckad. Hon fick kontakt med psykiatrin och började i en KBT-grupp för ångest, något som hjälpte henne mycket. Under tiden förstod hon att hon behövde ta fler initiativ själv. För att komma vidare valde hon att friskskriva sig på 25 procent i januari 2024, i hopp om att få hjälp snabbare.

I augusti samma år hjälpte handläggaren på Försäkringskassan Karin att komma i kontakt med ett projekt hos samordningsförbundet på hennes ort. Tanken med projektet är att erbjuda ett utökat och samordnat stöd från flera myndigheter. Till en början var hon skeptisk. Tidigare erfarenheter från liknande program hade inte varit positiva. Men mötet med handledaren i projektet blev en vändpunkt. För första gången upplevde Karin att insatserna verkligen utgick från henne och hennes behov. Handledaren var lyhörd och tillsammans började de planera framåt.

Karin var tydlig med att hon behövde ett arbete på distans. Hon klarar inte långa resvägar och arbetar bäst självständigt hemifrån. Även om det var svårt att hitta praktikplatser helt på distans, började de leta efter lösningar där hon kunde vara på plats några timmar i veckan och jobba resten hemifrån.

För att ta egna steg framåt började Karin volontärarbeta med administrativa uppgifter, helt på distans. Först bara två timmar i veckan, men när handledaren frågade om hon orkade mer, ökade hon till sex. Det blev ett sätt att visa vad hon klarade av, och samtidigt fylla ett tomrum i sitt CV.

Även om hon fått stöd från projektet, har kommunikationen mellan olika myndigheter inte alltid fungerat som hon hade önskat. Hon fick till exempel veta av en slump att hon skrivits ut från Arbetsförmedlingen – något som kan påverka möjligheten att ordna praktik. Den typen av misstag gör henne orolig, även om hon försöker fokusera på nuet med hjälp av medveten närvaro.

Karin drömmer om att arbeta med något meningsfullt, gärna administrativt på distans. Hon har ett särskilt engagemang för barn som har det svårt och kan tänka sig att arbeta i ideella organisationer, kanske som specialpedagog i framtiden. Men först behöver hon må bättre, hitta rätt stöd och en väg som fungerar.

Att vara med i projektet har inneburit ett viktigt steg i rätt riktning. Hon upplever att hon blir sedd, att insatserna är individanpassade och att hon får vara med och påverka. Samtidigt finns det sådant som kan bli bättre – särskilt när det gäller struktur och kontinuitet i kontakten. Hon har upplevt att handledaren varit stressad och att det ibland blivit missar, som att bokade samtal glömts bort. De har nu en plan för mer regelbundna möten, vilket känns tryggare.

Karins resa handlar om att inte ge upp. Hon fortsätter kämpa – för sin hälsa, sin framtid och för rätten att få forma sitt liv utifrån sina faktiska förutsättningar.